Dorian Grays porträtt

Om skönhet och konst

För över hundra år sedan skrev Oscar Wilde (1854–1900) Dorian Grays porträtt. Boken kom ut 1890 men passar perfekt att läsa idag, då den speglar mycket av dagens samhälle och normer, där yta i många fall är det mest betydelsefulla en människa har. Jag läser boken samtidigt som jag skriver en novellsamling om det vackra i konsten, eller kanske det mörka som ruvar där under ytan.

Det är precis detta mörker som vi möter i Oscar Wildes Dorian Grays Porträtt

En sammanfattning: Konstnären Basil Hallward målar av sin vän Dorian Gray. Dorian förfäras över att han inte alltid kommer vara så vacker som tavlan, och önskar att han alltid ska få se ung ut. Önskningen slår in och tavlan åldras istället för Dorian. Dorian börjar leva ett liv där han hela tiden söker efter egen njutning, vilket gör att han blir mycket känslokall. Allt detta avspeglar sig i tavlan, medan Dorian förblir evigt oberörd av sitt agerade. Emellanåt har Dorian stora samvetskval och en natt avslöjar han sin hemlighet för konstnären Basil, men sen ångrar han sig och dödar Basil istället. Till slut ser tavlan så förfärlig ut att Dorian skär sönder den för att slippa se sin själs förfall. Men det slutar med att den som ligger död på golvet är Dorian, medan tavlan återfått sin forna skepnad av den unge Dorian Gray. 

Kapitel ett börjar med rosor och sommarvindar, med lukten av syrener och den milda parfymen av blommande skär hagtorn in genom den öppna dörren. Det är skuggor av fåglar över de långa sidengardinerna, det är surret av bin i det höga oklippta gräset, frömjölspudrande kaprifolieblommor, klängande rankor, ett dovt Londonbuller som en djup bordunstämma i en avlägsen orgel – och mitt bland dessa överdrivna naturromantiska skildringar står ett porträtt på en ung man av säregen skönhet. 

Ben Barnes spelar Dorian Gray (Dorian Gray, Momentum Pictures, 2009). 

”Din mystiske unge vän här – vars namn du aldrig nämnt men vars bild verkligen fascinerar mig – han tänker säkert aldrig. Det är jag förvissad om. Han är ett tanklöst vackert väsen som vi alltid borde ha till hands om vintern då vi inga blommor har till ögonfröjd och om sommaren då vi behöver något att svalka vår intelligens med.”

På många sätt är Oscar Wilde både modig och modern. Den romantiska spänning som finns mellan männen ligger öppen och ärlig. Dorian rodnar och famlar efter Lord Henrys arm, ber att få följa med honom på en nattlig promenad i Hyde Park. 

”Jag vill det så gränslöst gärna, låt mig få göra det”, ber Dorian. ”Och lova att tala till mig hela tiden. Det finns ingen som talar så underbart som ni.”

Men trots undertonerna av romantik, trots blommande syrener och långa middagar med vin och livsfilosofiska tankar så finns det hela tiden ett mörker under ytan. Dorian är rastlös, han vill veta hemligheten att leva till max, han vill utnyttja varje sekund av sitt liv – och eftersom han inte åldras har han alla möjligheter att prova livet med extra allt. Lord Henry informerar Dorian om hemligheten till ett lyckligt liv: 

”Enda sättet att bli fri från en frestelse är ett ge efter för den. Motstå den, och själen blir sjuk av tränad efter det ni själv har förbjudit den, av begär efter det som vedervärdiga lagar har gjort vedervärdigt och olagligt.”  

Dorian bestämmer sig för att följa detta råd till punkt och pricka. 

När Dorian Grays porträtt kom ut 1890 fick den dåliga recensioner. Den ansågs vara mjäkig, kritikerna gillade inte den romantiska undertonen mellan männen i boken, och Oscar Wilde fick kritik för att vara hedonist. Kritikerna misstänkte också att boken skulle svärta ner och förvränga läsarens sinne. När boken skulle tryckas i ny upplaga 1891 hade Oscar plockat bort lite av den sakerna som kunde vara stötande, men boken gjorde aldrig succé. 

Idag, hundra år senare är Dorian Gray en klassiker. Den passar perfekt att applicera på vårt liv där polerad yta, en vacker fasad och skönhet anses ha hög status. Vi sprutar in nervgifter i ansiktet, fettsuger oss och går på detoxer – allt för att få vara så vackra som möjligt. För en skön yta är det viktigaste vi har i livet:

”Ack när ni har förlorat skönheten, ler ni inte längre … ”

Skönheten löper som en tråd genom hela boken; i Oscar Wildes språk, i dialogen mellan vännerna, i allt som Dorian tar sig för. För yta och polerad fasad visar att du är någon, att du har lyckats med att leva lycklig.

I kontrast mot dessa herrars åsikter finns den unga kvinnan Sibyl Vane, hon är skådespelare och Dorian förälskar sig i henne – tills hon en dag gör ett dåligt framträdande på scenen och Dorians kärlek hastigt dör. Det är inte Sibyl han är kär i; det är den konst hon skapar. Sibyl försöker övertyga Dorian att kärlek är större än konsten. 

”Du har gett mig något högre, något som all konst bara är en skugga av. Du har lärt mig vad kärlek är.”

Men Dorian har redan tröttnat på henne och dragit vidare. Dorian Grays porträtt handlar om sökandet efter livets mening, och att tro sig finna den i all form av sinnlig och själslig njutning. Dorians lever sitt liv bland konst, sex och droger. Han gör det känslokallt och egoistiskt, han utnyttjar män och kvinnor för sitt egna nöjes skull. 

Med jämna mellanrum drabbas han av stora samvetskval och skuldkänslor, men dövar det med mer njutning. Han lever i lyx, bär exklusiva kläder, smycken och parfymer. Han samlar på diamanter, han hänger sig åt musik. Han utnyttjar unga män som ser upp till honom, han hänger på opium-hak. Eftersom Dorian inte åldras en dag tror alla att han lever ett mycket hederligt liv. Skönheten är hans mask, hans privilegium, hans frikort till att få göra vad han vill. Dorians motto skulle helt klart vara: ”Live fast, die young, and leave a beautiful corpse”

Reeve Carney spelar Dorian Gray i Penny Dreadful (Showtime, 2014–2016) 

Men det handlar också om ensamhet och själlöshet är när vi söker lyckan i den vackra ytan. Dorian är inte lycklig för att han är vacker, även om alla tror det. Han söker sin kärlek i yta och ting, men inuti växer ångesten. Vi ser samma mönster idag där en lyxig sida visas upp som illusion för ett lyckligt liv.  

”Jag är så glad att du aldrig har presterat någonting”, säger Lord Henry i slutet av boken, bara sidor innan Dorian dör. ”Aldrig mejslat en staty, aldrig målat en tavla, aldrig skapat någonting utanför dig själv. Livet har varit din konst. Dina dagar har gestaltats till dikt.” Men vid det här laget vet vi att skönheten inte gör oss lyckliga. 

Temat skönhet flödar genom hela boken och Oscar Wilde låter Dorian Gray vara konstverket, alltid en fläckfri fasad där ingen misstänker vad som pågår under ytan. Vi lever i en värd där människan gång på gång väljer skönhet före sunt förnuft – vilket tillslut både blir vårt och Dorian Grays förfall. 

L’art pour l’art, sa den franske författaren Théophile Gautier och menade att konsten inte har något syfte förutom att vara just konst. Tänk om vi, i dagens kroppsfixerade samhälle, kunde behandla människans utseende på samma sätt. Det bara är. Så mycket ångest vi skulle slippa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *